Vuxna och alkohol under sommaren

Sommaren har kommit och gått. 

Och en tanke som den lämnat mig med, är hur ledigheten för vuxna går hand i hand med alkoholen. 

Läste idag en artikel av Katerina Janouch om blandningen av vuxnas alkoholvanor, barn, missbrukarproblem och alla bilder på Facebook.

Och det är just alla bilder på Facebook som fått mig att tänka till. Flera i mitt flöde har varit "busiga" och "unnat sig" flera gånger i veckan. Eller en bild med texten "nu kör vi" eller "vi ses i dimman".

Och visst har väl jag också gjort det förr, kört på utan utvärdering av mitt beteende. Glorifiering av verklighetsflykt. 

"Men Lisa då! Jag dricker alkohol för att det är gott" Okej då så om det bara är smaken och inte berusningen du är ute efter, har du någonsin testat att bjuda på alkoholfritt vin när du bjudit hem dina vänner eller när du njuter i solen? 

Inte? Varför inte om det bara är smaken och inte berusningen du är ute efter? 

Ja jag drar det lite längre för att få någon att bara tänka till.

Klart vuxna får dricka alkohol i goda vänners lag. Men varför är alkoholen obligatorisk så fort vuxna människor ska umgås? Och varför är ledighet lika med alkohol? Och varför denna glorifiering av alkohol? Alkohol är inte glamour, inte klass och inte lycka. 

Sen har alla sitt bagage, jag har umgåtts med trasiga människor som letat efter limmet till sitt trasiga inre i flaskans botten. Som när dem nått flaskans botten utan uppsåt råkat riva upp mig med sina trasiga inre bitar. Jag har sett mina fina kompisar och bekanta förvandlas till något helt annat med alkoholen i kroppen. 

Och jag vet att jag aldrig kan skriva detta opartiskt- för jag har alltid hatat alkoholen. 

Endast varit vän med alkoholen när jag hatat mig själv mer än den. Jag tycker att fulla människor är obehagliga och gråter fortfarande ibland när jag blir skrämd. 

Varför vet jag inte. 

Jag hade tyckt det varit trevligt med en nykter utekväll utan osammanhängande, sluddriga och nästintill lobotomerade konversationer. Kunna prata om riktiga saker som alla står för dagen efter.

"Men så full blir ju inte jag" 

Är du säker på det? ;)

Jag accepterar att människor vill dricka alkohol men anser att det kan vara bra med en tankeställare ibland. Att analysera sitt drickande och bara känna efter vad ens inre röst säger. Inte bara köra på för att "alla andra" eller "det är så det ska vara". 

Alldeles för många människor råkar illa ut för att andra dricker av fel anledning. I 70% av alla våldsbrott utanför hemmet är  alkohol inblandat. 

Min älskade Sissi

Så en vecka innan Sissi fick somna in så satt jag och skrev ett blogginlägg om hur mycket bättre jag mådde nu. Att efter min djupa depression som äntligen var över, så hade jag börjat känna att jag var tillbaka med fötterna på jorden. Men jag publicerade aldrig det.

I fredags hade jag bestämt att jag skulle söka jobb. Hade redan kvällen innan förberett för det. Men sen på fredagmorgon så jag väntade på att mamma och Sissi skulle bli färdiga hos veterinären. 

När mamma hade skrivit några dagar tidigare så grät jag samma rädda gråt som när vi inte fick tag i Mark. Ni vet den där riktiga obehagliga känslan av att det är inte bara "något som inte stämmer" utan mer att "något är riktigt jävla fel". 

Så på fredagen mådde jag så sjukt illa, blev bara värre när Sissi blev inlagd.

Varje gång veterinären hörde av sig så var det med dåliga nyheter. Att Sissis levervärde var dåligt visste vi sen tidigare.

Men listan fortsatte med njurarna, mjälten, kraftig anemi och förmodligen leukemi. Det ena efter det andra. Bokade min biljett direkt på fredagskvällen, dem flesta beskeden kom ju efter det och jag blev orolig. Men jag hade ändå en liten känsla av att om Sissi klarat av att gå runt med såhär mycket skit utan att knappt visa något mer än den sista veckan så skulle hon kunna hålla ut tills jag kom.

Bara när jag fick för mig att hon inte trodde att jag skulle komma, fick jag panik. Men Sissi visste såklart att jag skulle komma, bara inte när.

Vid 4.15 engelsk tid steg jag upp och tog tåget till flygplatsen. Jag brukar vara duktig och fokuserad när jag reser i vanliga fall. 

Jag tillät mig inte att tänka på Sissi, fick inte känna något och har nog aldrig i hela mitt liv varit så koncentrerad på något. 

Tog trapporna istället för rulltrapporna för att kön var alldeles för lång till dem, tog inte rullbanden/gåbanden(whatever you want to call it) på flygplatsen utan gick brevid(för att folk är så jävla tjocka och bara står helt still och blockerar upp) 

Var tidigt till allt trots att jag bokat allt rätt tight. Även fast att jag som vanligt blev stoppad i säkerhetskontrollen, ända sen jag började resa med en bag(som en stor handväska) blir jag alltid stoppad på Gatwick. "Your bag has been selected on random" every single fucking time yeah that's really random. Så eftersom jag fick vänta ett bra tag på min väska så hjälpte jag personalen att ta bort platsbackarna man lägger sina saker i, för att folk är så själviska och inte ta bort sin egna. Hittade en dator där med som jag lämnade in. 

Nästa gång ni flyger kan ni ju tänka på dem saker jag jag skrivit här om ni inte redan gör det så slipper ni att vara ett störande moment i någon annans vardag, taaaaack! 

Vid 15.01 rullade tåget in på Kalmar station, mamma hämtade mig. Hon sa att vi måste åka direkt. Vi trodde vi räknade minuter, kanske sekunder så jag skippade ciggen. Vi hämtade pappa påvägen och åkte till Läckeby. Vi pratade med veterinären och hon sa att Sissi var väldigt trött och inte mådde bra. Hon sa att Sissi inte ville röra på sig. Och hade det inte varit för klumpen i halsen så hade jag skrikit "vart är hon, jag måste få se henne". Och efter vad som kändes som en halv evighet men som egentligen nog bara var några minuter så blev Sissi inburen. Jag hade tänkt mig en halvdöd hund men när hon fick syn på oss så började hon pipa sådär som hon alltid gjorde när hon blev satt i en situation hon inte tyckte om. Och veterinären sa att hon inte visat så mycket liv där.

Ett lättnadens skratt kom från mig när jag kände att jag kunde få mer än någon minut med min älskade vän. 

Jag bad att få hem henne en stund för att kunna avgöra vilken väg vi skulle gå. Hon var rakad på båda sidor längst bak på ryggen med stygn på ena sidan och plåster på andra, från när dem tagit benmärg från henne. En kanyl på vänster framben med ett rosa bandage på och lite rakad på höger framben. Hon luktade inte Sissi, helt ärligt luktade hon väldigt äckligt, men hon var levande i mina armar. 

Hon pep hela vägen hem till Lindsdal. Och väl i Lindsdal uträttade hon båda sina behov och jag kände kanske, kanske. Men sen gick hon bort och la sig, jag gick för att sätta mig bredvid men då reste hon på sig och gick. Hon kämpade sig upp för dem fyra trappstegen i trädgården och jag  kände NEJ NEJ NEJ! Jag sa att vi låter henne vara. Se vad hon gör, för det hon gör visar för mig vilket beslut jag ska ta. Jag gick efter och hon vinglade sig fram och såg så förvirrad ut. Sa till henne att stanna, hon skakade lite så jag tog av mig min halsduk la den om henne och sa att "jag vet Sissi, jag vet" pratade med henne en liten stund och bar sen med henne in. 

Hon fortsatte att gå undan och små stunder fick jag klappa prata och gosa. Hedda kom och slickade Sissis ögon sen gick hon iväg och ville inte vara i närheten av Sissi mer, så båda mina flickor visade att matte det är över nu. 

När mamma och pappa åkte och köpte mat, plockade jag försiktigt upp henne i min famn. Kramade om henne, tackade henne för allt, sa att jag älskar henne mest av allt och bara grät. Hon tillät det. 

Hela tiden kände jag hur hon var stark för oss, hon använde sin sista energi när hon var här.

Hon var tovig på magen efter att ha legat så mycket, hade hon inte varit så sjuk så hade hon inte fått göra något innan jag borstat ut dem. Aldrig har hon sett ut så och det gjorde ont. 

Lite var jag dock tvungen att bråka med henne för att jag skulle klara detta.

Lite hår från svansen, bröstet och min favorit örat.

Min favoritplats i hela världen har alltid varit med mitt ansikte inburrat bakom Sissis öra. 

När vi skulle åka tillbaka med Sissi så stog vi ute medans jag rökte, ville inte vara helt off i huvudet när ja ni vet. 

Sissi kom och satte sig nedanför mig och jag klappade på henne och hon sträcke upp sitt huvud mot mig som hon brukade göra och jag gav henne en puss. Och jag kände fan vad jag älskar dig! 

Såhär fast denna bilden är från förra sommaren.

Påväg till Läckeby började hon skaka och hon pep lite. Hon var kall, jag värme hennes tassar i mina händer och ångrade att jag inte tagit med halsduken. Försökte värma henne så gott det gick. Vi fick vänta en stund för att bli insläppta. Och när vi fick komma in på rummet slutade Sissi pipa, jag la up henne på pläden, tog av mig min jacka och la den på henne. Hon såg så lugn ut hon visste och hon var tacksam för hon orkade inte mer. Jag sa till henne att det var okej, hon fick gå vidare. Jag sa jag kommer att sakna dig men jag kommer att klara mig. Och hon behövde inte vara rädd och om hon såg två stora svarta hundar med lite vitt och brunt så skulle hon inte titta bort. För då är det Senna och Alice och dem är jättesnälla och kommer ta hand om dig. 

Veterinären kom och gav henne sprutorna. Jag höll hennes huvud i mina händer lugnt och fint. En stund efter att veterinären gått ut tog jag bort min jacka så jag kunde klappa henne ordentligt. Och det tog en stund men efter ett tag kände jag hur Sissi lämnade, hon var inte längre kvar i sin kropp- det händer och det känns så tydligt. Jag försökte att öppna ett fönster men det gick inte. 

Det såg ut som Sissi sov, hon såg så fridfull ut och jag visste att jag hade gjort rätt för henne. 

Och jag undrar vart styrkan kommer i från när man ska lämna sin bästa vän, när hon ligger där och du vet att aldrig, aldrig mer kommer jag att få röra vid henne igen, aldrig mer kommer mina ögon kunna titta på dig såhär igen och bara kunna gå. Visserligen tog det väldigt många gånger innan jag verkligen kunde gå. 

Resten av söndagskvällen kände jag mig väldigt lugn, det kändes konstigt. Grät lite men inte mycket. 

Det är dagarna nu efter som varit värre. Har ju inprincip aldrig tänkt tanken att Sissi en dag inte skulle finnas kvar, den tanken har varit alldeles för hemsk.

Men jag är tacksam för att jag hann fram i tid. Att jag fick några timmar med henne och för allt jag fått av Sissi och allt jag gett till henne. Sissi hade ett bra liv, trots att hon inte var världens friskaste hund så hade hon livskvalité. Hon var en lycklig hund, som älskade att få vara med.

Envis och gjorde inget hon inte ville. Trygg, hon visste att jag aldrig skulle tillåta att hon råkade illa ut. 

Hon visste hur älskad hon var. 

Hur önskad hon var på jorden. Och det gör mig som matte stolt och glad.

Sissi var en stark personlighet och min värld är så tyst nu utan henne. Hon lämnar ett stort tomrum, men jag är ändå tacksam över att få haft henne i mitt liv.

Och jag har alltid haft en känsla av att hon skulle bli 10år, att allt efter det var en bonus. Och som vanligt när det kom till Sissi hade jag rätt. 

Och jag är även glad över att jag längtade så satan efter Sissi förra gången jag var hemma så hon fick ännu mer tid.

Skrivet för 6 veckor sen med en bild på Sissi, inte visste jag att jag skulle sitta här nu och sakna dig på ledsamt smärtsamt sätt. Då hade jag aldrig åkt.

Alltid älskad

Alltid saknad

När vi ses igen 

Så är det för alltid 

Min älskade lilla vän <3

Energi och målmedveten

Idag fick jag energi från någonstans. Kanske var det för att jag inte rökte ett halvt paket till frukost, kan vara det ;) 

Sen har jag iofs blivit väldigt trött på att inte göra någonting. Känner mig inte riktigt redo för jobb än, men snart. 

Börjar känna mig starkare och har mer kontroll över mina känslor. Men iaf tillbaka till energin och idag. 

Jag dammade av mammas bungy-pump stavar och gick. Kollade inte när jag gick, för jag tänkte inte gå så långt och använde ingen såhär-långt-har-jag-gått-app heller :P

Men var säkert ute i en timme. Det var så skönt. Jag blev förbannad(på ett bra sätt) och kände mig målmedveten. 

Jag ska någonstans. 

Mitt liv är mitt liv, det är jag som styr och nu ska det fan bli bra!

Tittade på biggest loser ikväll med mamma. Jag brukade vara ett stort fan av dem programmen förr. Dock inte tittat så mkt på den svenska versionen. Ikväll var det final för dem som åkt ut. Majoriteten låg på en procentuell viktminskning under 20%. Och jag blev faktiskt "lite" förbannad för jag tycker att dem inte tagit det tillräckligt på allvar. I den amerikanska versionen ligger dem flesta på en viktminskning på åtminstone över 20%. Jag räknade ut min procentuella viktminskning under förra året och den låg på 28% och då hade jag gym-kort i sex månader men tränade som flitigast i tre-fyra månader eftersom jag hade så mkt problem med min mage. 

Jag behöver ju ett mål. Har bestämt att innan min 25årsdag så ska jag vara fit, alltså på riktigt. Men måste ju börja nu. Och grejen med Biggest loser är en sporre, alltså att visa att jag hade kunnat vinna över alla dem om jag hade varit med :') haha alla är vi olika.

Sen för någon vecka sen fick jag för mig att titta på tv för annars tittar jag ju inte på tv, bara sex and the city vid läggdags. Men då var det iaf "du är vad du äter". Och i det programmet är det 8veckor, då dem kör stenhårt. Om 7,5vecka är det barndop och jag vill ju vara finare då, fin är jag redan tjoho :P

Men så imorgon kör jag igång min resa nummer två. Så får jag se om det är så jävla lätt som jag tror, tihi. Jag lärde mig ju mkt förra året och det tänket finns ju kvar rätt mkt så blir nog lättare nu ändå. Men till skillnad från tv-programmen så har jag ingen som hjälper mig med kost eller träning och inget gym-kort heller. Haha satan så spännande detta ska bli! :D

I can do it! 

Äntligen här

Så tidigt i torsdags morse kom hon. 

Den 10 april föddes min bror Jespers och Emmas dotter Isabelle. 

Så nu vill jag bara hem för att träffa henne. 

Min bakgrund på telefonen är en bild på den finaste lilla bebis min ögon sett. 

Har pratat med dem på Skype och hon öppnade sina fina ögon för mig :'D 

Längtar så! 

Kan knappt förstå att hon äntligen är här! :'D

Mer goda nyheter är att jag på fredag flyttar in i dendär flatsharen som jag i början på mars egentligen skulle flyttat in i. Snorvalpen som lurades är borta ;)

Äntligen lite mer normalt liv.

Har dem senaste månaderna vridit och vänt på allt jag någonsin tyckt och tänkt. Ändrat mig och ångrat mig. Ifrågasatt allt och alla. 

Det är därför det varit väldigt tyst på min blogg. Jag är inte helt färdig men nu ser jag ljuset i tunneln och det är lättare att andas. Inte så att jag varit deprimerad, mer förvirrad. Men vill inte skriva massa saker som jag inte kan stå för en timme senare. 

Men jag tror att jag kommer att få mer klarhet med flytten.

Att få tillbaka min frihet eftersom jag alltid är hos Vince(även om jag sover någonannastans). Och en av alla skadade regler dem har här är att jag som gäst inte får komma och gå som jag vill. Så jag får t.ex. inte gå ut och handla själv och sen komma tillbaka lite senare. 

   Jag längtar så efter att få hänga upp mina kläder i min garderob. Och att gå ut och ta en promenad när jag känner för det. Och få lite ensamtid!

Hundvakt

Jag lever fortfarande trots att jag inte gjort något väsen av mig på "sociala medier" sen jag lämnade Sverige för ca en och en halv vecka sen. 

Sen i söndags eftermiddag är vi hundvakt åt Vince föräldrars hund. Har nog aldrig varit såhär lycklig i London.

Raffles, shi-tzu.

Raffles var Vince systers hund men när vi var i Skottland upptäckte vi att hunden inte fick vad han behövde. 

Han hade knappt någon päls, han stank, hade problem med öronen(behövde operation för att bli bättre). Han hade klåda och sår efter att han kliat sig. 

Så Vince mammas hundkunniga kompis åkte upp till Skottland och hämtade honom. Och hade hunden ett tag tills han var i bättre skick.

Nu får han bättre mat, får medicinska bad(speciellt shampo) varannan dag, örondroppar varje dag och massa kärlek. 

Jag tycker lite synd om honom och gosar och berömmer honom massor. Sitter på golvet med honom för att han inte får vara i soffan. Vi är bästisar nu.

Han är en jättefin hund, snäll och trygg. 

Alla hundar förtjänar kärlek. 

En vecka i korthet

Så var det fredag igen. Idag är det en vecka sen jag förstorade mina läppar för tredje gången.

Detta är max en timme efter. Hade bara kört hem och hoppat i min fina onesie.  Tog ju en stor spruta denna gången med, så istället för 0,5ml tog jag 1,0 ml. 

Var galet trött efteråt och sov ett par timmar. 

På kvällen åkte jag hem till min mellersta bror och hans fästmö. Dem bjöd på taco och kladdkaka. Vi pratade och spelade skippo. Mysig kväll, behövde den.

Helgen var händelselös så minns inte ens vad som hände då.

På måndagen var jag uttråkad och åkte in till stan. Köpte lite småsaker, hårfärg och en ny klocka.

Åkte hem och färgade håret, trots att jag hade rätt bråttom. Eller med det projektet fick jag bråttom. Blev ändå helt okej. Fixade mig iordning och åkte för att vara med i "Emilias värld" i linnéuniversitetets studentradio. Tror att det gick bra men minns knappt vad jag sa. Ser fram emot podcasten sen.

Tisdagen städade jag säkert på men minns inte heller det.

Onsdagen. Bestämde mig för att torka av golvet i mitt rum. Fast då måste man ju dammsuga först. Och då måste man ju damma av lite först annars är det ju helt onödigt. Och med den logiken satt jag några minuter senare med alla mina lådor uthällda på golvet. Och hatade mig själv kan jag tillägga. Anledningen till att jag inte tar en låda i taget är för att jag känner mig själv. Med andra ord gör jag det tröttnar jag och plockar tillbaka allt i lådan igen. Häller man ut allt fort finns ingen återvändo. Men fint och rent blev det. Fast jag torkade aldrig av golvet i slutändan, ironic. 

Städade toaletten uppe med samma taktik, förra veckan. Skulle egentligen bara göra badkaret riktigt rent, eftersom att jag ville ta ett bad. Det blev så rent och fint att jag inte ville smutsa ner genom att ta ett bad. Men i onsdags kände jag att jag verkligen förtjänade ett. 

         En stor kopp te

        Två hundar och bra musik.

Låg i badet i en timme och 40minuter.

Brukar inte ligga sålänge men det var faktiskt riktigt skönt och inte alls tråkigt. 

Igår torsdag. Gick en två timmars promenad med Carro, hennes hund och mina hundar. Trevligt och fint väder. Glömde bort att Sissi inte riktigt tål sådana promenader. Hon är lite stel och har en osynlig hälta(=bara matte som kan voffes rörelsemönster som kan se) 

Så hon fick en tablett när vi kom hem och fick inte gå i trappen resten av kvällen. 

Robin kom hit och vi åkte till IKEA. Och dra på trissor jag fick köra. 

Vi åt och snabbshoppade. Trevligt.

Och idag fredag. Har övat en sminkning. Såg en tjej i ett klipp igår som var jättefint sminkad. Det blev bra men inte lika bra. Men dem säger övning ger färdighet. 

Jag tog en promenad med Hedda utan koppel. Vi gick till Apoteket för att se om jag hade något recept kvar på smärtstillande till Sissi. Tänkte att det kan vara bra att ha hemma, men det fanns inte kvar. 

Lilla Hedda var så duktig idag. Utan koppel förbi skolan, där barnen cyklade hem och förbi centrum. Hon var så duktig, hon åt en cigarettfimp men bara en och hälsade inte på någon. Så jag var stoltare än tuppen. 

Ikväll lagade jag lax, potatis och broccoli. Men körde ett eget recept på såsen till laxen, det finns en anledning varför det inte räknas som recept. Åt hälften av laxen och potatisen. Åt nästan all min broccoli. Jag tyckte därför, att jag fick äta mig mätt på jordnötsringar när jag varit så duktig menar jag. Äter man hälften trots att det är äckligt, då är man faktiskt vuxen. 

Nu ska jag stänga av Lisa Ekdahl som fått spela för mig hela dagen, fantastisk musik!

Sen så ska jag tända massa ljus, lägga mig i Min säng och titta på sex and the city.

God natt!

Jag är dum ibland

Ligger i min alldeles egna säng. Rummet är inte fuktigt och inte kallt. 21 ljus är tända så det är på gränsen till bastuvarmt- jag älskar det!

Har dem senaste dagarna tänkt på att jag kanske varit lite orättvis i bloggen mot Vince. Har ikväll läst igenom en del och fått det bekräftat. Känner att jag måste förklara en sak. Eftersom att det är flera som ifrågasatt att Vince inte stod upp för sina barn när hans syster skällde ut dem. Det är inte så att han inte brydde sig och han är heller inget svin. Det är bara det faktum att han inte hade råd, så han kunde inte. Samma för hans föräldrar. Hade någon av dem sagt ifrån, då hade vi blivit utslängda. Ingen av dem hade råd att betala för hotell eller ens att boka nya biljetter hem- därför var dem tysta. Jag hade mina, visserligen sparpengar, men fortfarande pengar på banken och visste att vi i värsta fall inte skulle behöva sova på gatan. Och därför kunde jag där och då också säga ifrån- den lyxen hade inte dem. Men sen vi kom tillbaka till London har mkt hänt. Behöver ju inte lämna ut dem helt men både Vince och hans föräldrar har sen dess stått upp för det som var rätt och sagt sin mening. Hennes mening var att hon borde ha slängt ut en sån som mig. Den mottogs inte väl av min älskade pojkvän. 

Jag har en tendens att glappa käften lite för mkt när jag blir arg. Säger massa skit jag inte menar mer än för stunden. Men jag vill att ni alla ska veta dels att jag är sån men även att Vince och jag inprincip lever i symbios. Med andra ord väldigt tätt inpå varandra klart jag blir förbannad ibland, tror att många par i vår situation hade hanterat allt betydligt mkt sämre än vad vi gjort.

Visst är vi två bortskämda klantarslen, men vi älskar och respekterar varandra.

Jämt när jag får lite distans känner jag nästan alltid att jag varit dum. Vince försöker så mkt och jag är ett kontrollfreak och sämst på att vara tacksam. 

Saknar honom så mkt.

Fast just nu är det ändå rätt skönt att vara hemma. Sova i skön säng, en riktig dusch, träffa massa kompisar och familjen(hundarna ingår i min familj) såklart.

Jag har även påbörjat ett litet projekt. Kanske en aning onödigt, men det kommer att bli bra, det är kul och så har jag något att sysselsätta mig med. Lägger upp en bild när det är klart, först då får ni veta vad jag gör. 

Ciao