Saknar min egna behändiga fina lilla dator! Min älskade vän kom tillbaka hem igen!
Nu sitter jag på mammas stora laptop och blir förvirrad och yr för att skärmen är för stor, hehe men det är iaf något.
Imorgon har jag varit hemma i två veckor och jag börjar bli arg och trött. Arg och trött på dem som skuldbelägger mig för att jag åkte. Jag vet att det inte är kul när ens vänner flyttar, jag vet!
Min bästa kompis som jag umgicks med nästan varje dag, som jag pratade med varje dag och smsade med hela tiden. Min bästa kompis som jag har tatuerad på foten- hon flyttade.
Och självklart var det otroligt jobbigt att inte ha henne där varje dag och jag saknade och saknar henne fortfarande. Det är länge sen jag var i samma land som henne, så jag vet!
Men som bästa kompis kunde jag inte och kan jag fortfarande inte hindra henne.
Jag vill inte hindra henne från att följa sina drömmar hon är för värdefull för det.
Så när ni (gäller endast några!) ber mig att inte åka och kramar mig krampaktigt- Tänk igen!
Jag försöker att följa mina drömmar och mitt hjärta, vad är det du ber mig?
Du ber mig att avstå från min vilja och mitt liv för vad?!
Någon middag, filmkväll eller utgång var tredje månad tror du att det är tillräckligt?
Att jag ska avstå från min kärlek, min lilla engelska familj, mina kompisar som kan umgås utan iphone, ipad eller laptop. Avstå mina små äventyr som får mig att känna mig levande, för det? Sorry but that's not good enough!
I lördags satt jag på 401:ans nattbuss hem och ville bara dö. Allt är likadant, alla är likadana, allt är detsamma förutom min gamla kärlek för Kalmar. Dem säger gammal kärlek rostar aldrig, i detta fallet var det inte sant. Jag som var så stolt att jag var från Kalmar, det var något fint- nu skäms jag och skäms för att jag skäms.
Träffade min gamla stalker ute, hans som för flera år sen brukade gå ut utan sina kompisar för att hitta mig på Palace, varje vecka var han där och han visste alltid om jag inte hade varit där. Hans som brukade ringa och sms:a trots att han aldrig fick svar.
Han hjälpte till att förstöra min kväll, när klockan var ett fick jag nog. Paniken kom som den ofta gör när jag är ute i Kalmar, men innan har jag alltid haft Vince med mig. När Vince är med vet jag att ingen kan göra mig illa, han skulle aldrig tillåta det. Då är det lättare att bli lugn igen.
I lördags flydde jag istället, sa till min kompis att jag vägrar att gå in igen.
Vi gick till corner som vi alltid brukade göra, köpte en gyrostallrik som inte var ens i närheten så god som jag minns den. Och sen vänta ute på bussen i kylan, kanske inte så konstigt att jag då ville dö, sjunka genom marken och försvinna.
Jag vill inte tillbaka till den jag var för flera år sen!
Jag vill inte ha det som vi hade det då, vi hade kul och det kan vi fortfarande ha men inte på samma sätt, det funkar inte så. Man ska gå framåt inte bakåt, vill du vara på samma nivå som mig får du springa ikapp inte be mig gå tillbaka.
Vet du hur mycket jag har gått igenom, hur mycket jag har utvecklats och vad jag har sett dem senaste två åren? Jag kan inte gå tillbaka.
Luften går ur mig när jag förstår att mina kompisar vill låtsas att vi fortfarande är 14 eller nyss fyllda 18år. Jag låtsas för din skull trots att det säger kras i mig och jag bara vill att du ska gå.
Jag har hittat en ny del av mig som jag tycker bättre om. När jag var 14år var jag oändligt olycklig- jag vill inte tillbaka! När jag var 18 så var mina fötter närmre jorden, men inte lika nära som nu. När jag var 18 försökte jag fortfarande att lösa folks problem, försökte göra alla andra glada och försummade mig själv- jag vill inte tillbaka. Nu är jag 23år och visst är jag väldigt lost men jag lämnar dina problem till dig och löser mina egna. Jag tänker inte vara olycklig för att du har valt bort att lösa dina problem.
Jag blir ledsen när jag kommer på att jag faktiskt ha lurat mig själv igen. Att jag än en gång trodde att ALLA mina kompisar skulle stå och vänta på mig med öppna armar och med mycket tid. Och att ännu en gång komma på att jag har ju faktiskt inte så mycket kompisar kvar längre, mer människor som jag brukade känna. Som jag sa till min bror när han frågade hur det var att komma hem "Jag hade glömt att jag bodde i Kalmar och inte i paradiset".
Jag vet att detta blir lite av ett utskällnings-inlägg men ta inte åt dig om det inte stämmer på dig, jag vet att jag har många fina som läser min blogg. Jag skulle bli ledsen om dem tog åt sig av skit som inte hörde hemma i deras brevlåda, so to speak.
Och nu till nästa del. Till er som kastar skit på Vince och sen ifrågasätter varför jag försvarar honom. Den skiten ni försöker stoppa i hans brevfack(han har ingen riktig brevlåda) hör inte hemma där. Ni har hittat på er egna sanning och gjort mig till en ängel och honom till djävulen och det är inte så. Jag vet den ena sanningen av vad som händer mellan oss, han vet den andra och dem är väldigt lika varandra, men inte lik er sanning. Så innan ni anklagar mig för att ändra på sanningen för att få Vince att framstå som bättre. Kanske ni ska överväga att kanske se det som det faktiskt är- att Vince är en bra man och att han utan att planera fick mig att falla handlöst. Det är jag som har valt att vara med honom, inte han som tvingat mig. Så det är JAG som valt att flytta. Det är jag som tagit det beslutet inte Vince, han öppnade bara dörren åt mig.
Så sluta klanka ner på min kärlek för annars måste jag stänga dörren för dig, ta bort dig. Jag vill kunna slappna av med människorna i mitt liv. Så tvingar du mig att gå på glas konstant så är du ute och då är det ditt egna fel. Skärper du dig och växer upp är du fortfarande välkommen!
Jag sa ju att jag var arg *blink blink*
Peace out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar