Jag har inte känt av min pollenallergi på väldigt länge, men sen jag har varit ute i trädgården så har jag börjat känna av den igen. Nyser, ögonen rinner och jag känner mig bara så otroligt trött. Fast på sätt och vis om vi(yeah I'm schizo) ska vara sådär positiva som jag kan vara om jag bara vill, så känns det som en påminnelse ska vara glad för att jag nästan oförskämt frisk trots att jag inte lever som en hälsoguru. Visst att jag klagar för min onda rygg och visst att det är sjukt jobbigt och gör ont men jag har ju ändå stått ut i flera år med det. Jag har ju också trots det inte behövt avstå något pga att jag har haft ont- jag har kunnat göra det jag velat även om jag haft ont =)
Jag har satt upp lite mål för mig själv, lite saker som jag ska klara av- tänker berätta om veckan börjar som jag tänkt mig. känner ju trots allt mig själv ganska bra. Fast att jag skriver så kanske bara blir en såndär självuppfyllande profetia som gör att jag bara sabbar för mig själv- Inte okej! Så jag ska faktiskt lyckas med min lilla prestation. Undrar dock hur pigg jag kommer vara efter tisdag med två utdragna visdomständer ähh skit samma det här kommer att gå alla tiders ;) haha
Idag var jag lite överallt med Helena min gamla vän. Vår vänskap är nästan lite gammal som oss. Det är så skönt att träffa henne, sådär lätt och äkta. En fin kontakt att en blick kan få oss att börja asgarva.
Imorgon hade jag tänkt laga pungteringen <-- HAHA sorry I just had to do it ;) punktering ska det självklart vara, men inte på min cykel.
Jag saknar att cykla. När jag är i London saknar jag det som mest, men där skulle jag aldrig sätta mig på en cykel. I London kallas dem som kör motorcykel och vanlig cykel för "organ donors"- Så nej tack!
På tal om det tror jag inte jag har skrivit ut den största komplimangen jag någonsin fått, sen kan man visserligen tolka den på flera olika sätt men gör inte det ;) haha.
Anyway jag var påväg hem från jobbet i London och det kom en man på en cykel. Han tittade så på mig och han var så lik en jag kände härifrån Kalmar att jag för en sekund verkligen trodde att det var han. Sen fattade jag att det var en främling, så jag fortsatte att gå. Jag tittade tillbaka en gång för att se om han fortfarande tittade på mig vilket han gjorde och han log stort mot mig. Jag log smått tilbaka och vände om, hann att gå ett par steg innan jag hör BANG! Vänder mig om och mannen med leendet log inte längre han hade precis blivit påkörd av en bil, folk var framme och hjälpte honom. Han rörde på sig och verkade inte speciellt skadad. Så jag kunde med ett stort leende på läpparna gå hem med vetskapen om att någons blick fastnade så på mig att han totalt missade att han körde rakt ut i en stor korsning- det är väl en fin komplimang ändå =) haha. Som sagt det är inte vad man säger utan vad man gör ;) Wohooo !
Godnatt kissekatter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar