Bra kommande vecka

Sitter och lyssnar på Bruno Mars- if I was your man. En av alla dem låtar jag hardcore-spammar för tillfället =D
Denna veckan har jag jobbat mer än någon tidigare vecka sen mars(eller augusti om man vill se det så), inte egentligen mycket men fortfarande mer än innan. Och är man inte van så är det jobbigt att komma in i rutinerna, speciellt efter en vecka i London.
Denna veckan som kommer så ska jag på Magnus Betner på tisdag, på onsdag är det äntligen drottning Margareta loppet och på torsdag är det dags att dra ut dem sista visdomständerna =D
Detta blir en bra vecka trots att jag precis börjat komma in i mina rutiner som rubbas av lugna zappa tv dagar, but it's the doctor's order. Ingen träning på ett tag men denna gången ska jag ställa lite mer frågor om träningen för så långt uppehåll det blev nu var ju verkligen inte nödvändigt =P hehe just Lisa showing her true colour's. Fast jag började ju blöda i käften så fort jag ansträngde mig litegrann, not to my liking.
Ska bli skönt att ha allt gjort och kunna fokusera på min träning utan att veta att jag snart kommer tvingas ur mina rutiner (ja jag är skadad- utan rutiner händer inget)

Idag har jag varit hemma i en vecka från London. Jag visste att jag bara skulle besöka Vince kort, men det har varit jobbigare än jag hade kunnat ana. Känns som om jag pillat bort en sårskorpa som öppnade ett stort sår. Jag saknar honom så oändligt mkt. Varje stund jag är ensam så saknar jag honom att jag kunde falla ihop. Min Vince-saknad i kombination med min förnekelse av allergi och uppfuckade rutiner gör att jag bara känner mig oändligt trött på alla plan.
Jag gör mer än jag orkar men inte närheten av så mycket jag vill och vet att jag kan.
Jag vill kunna hantera mitt livspussel på ett ännu bättre och starkare sätt.
Vara mer disiplinerad och ha mer kontroll på mig själv. Och självklart leder det till en känsla av att inte räcka till, att inte vara tillräcklig.
 Det är då det är så skönt att gå till jobbet och få höra så fina saker som att jag är värdefull, att bli kallad hjärtat och se hur folk lyser upp när dem ser mig. Jag gör mitt bästa, jag ger av mig själv, blir mottagen och får tillbaka. Det är inte så att jag skryter, men jag är stolt över det arbete jag gör. Att mitt bemötande har en stor plats i en andra människors liv. Människor som jag tycker om så mycket.

Jag var ute en sväng igår, nykter. Det slog mig hur många otroligt vackra människor det finns, hur duktiga vanliga människor är på att klä sig "rätt" och lägga perfekt make. Först krympte jag kände mig liten och out-of-place. Men sen efter att jag tänkt mina tankar på träna mer och allt det andra så fick jag en annan tanke. Det var "sen då?" sen när man kämpat sig till gränsen för perfektion vad händer då? Vad är det som är så viktigt där? Det är ju inte så att mitt liv blir något helt annat bara för att jag skulle klassas som vackrare. Folks uppfattning av mig kanske blir annorlunda men om jag är nöjd med mig som person och med mitt liv. Varför ska jag kämpa mig till utmattning för att nå något en lösning på något som inte är trasigt. Självklart vill jag komma i bättre fysisk form för att fysiskt må bättre men jag har för tillfället ingen lust att lägga ner så mycket energi på att komma till en plats där jag varken har karta eller förstår språket.

Anyway sovdags nu! Kommer inte läsa igenom det 15gånger utan publicerar direkt så det finns säkert massa stavfel och eventuellt några ordfel, det blir lätt så när man är trött =P
Sov gott mina vänner!