Fel, fel och fel

I måndags satt jag och skrev ett blogginlägg om hur glad jag var att jag på onsdag äntligen skulle flytta. När inlägget var nästan färdigt ringer killen  som skulle flytta. Han undrar om jag kan flytta in nästa månad istället men sa att det var upp till mig, fast det menade han inte.

Idag är det onsdag och jag ligger nu i ett tredje rum på detta hostel. 

Idag har jag varit och satt tillbaka pengarna som skulle gått till depositen in på mitt konto. Och fört över pengar till mitt svenska kort. För snart ska jag åka hem i mer än två veckor, det ska bli så skönt! 

Jag förstår inte riktigt vad jag gör för fel. Letar och letar för att hitta någonstans att bo, men hittar inget. Det finns massa svenskar som kommer över hit och hittar boende inom en vecka. Jag har varit här i fem månader och fortfarande inget. 

När jag hittar något som jag tycker verkar värt pengarna är det bara scam, folk som vill ha mina pengar för ingenting. Och nu hände detta.

 Jag brukat inte tycka synd om mig själv(om jag inte är sjuk förstås).

Men nu tycker jag faktiskt synd om mig själv. Visst jag kanske inte har gett 110% men åtminstone 85% och tycker att jag borde ha kommit längre vid det här lagret. Men ju längre tiden går, desto mindre orkar jag. 

Nej jag är inte deprimerad men jag känner mig så vilsen i mig själv. Vet inte längre vad jag vill eller vad jag tycker. Något som för mig oftast är glasklart. Jag är nu något jag inte vill vara, någon jag inte trivs med. Visst håller jag fortfarande mig själv i handen och vet att det kommer bli bra till slut. 

Men vart är vägen jag måste vandra? Jag ser ingen väg. 

När jag ser tillbaka hur jag har levt mitt liv dem senaste fem månaderna så förstår jag inte hur jag orkat, så klapp på axeln för att jag faktiskt ändå mår okej. Men ändå ett höjt pekfinger för jag kunde gjort bättre.

Sen jag lämnade Sverige i slutet på augusti så har jag sovit i 13st olika sängar, det är inte hälsosamt. 

Men det jag saknar mest är tid för mig själv. Hemma lyssnar jag alltid inåt om det finns tillräcklig med fysisk men framförallt mental energi för att göra något. På så vis slipper jag min tunna hud och jag känner mig aldrig tom inuti. Här är det så mkt ljud och stress att min inre röst inte längre hörs. 

Och jag som aldrig är sjuk, vet inte hur många gånger jag varit sjuk dem senaste månaderna. 

När jag kommer hem till lilla Lindsdal om ca tre veckor så ska jag verkligen ta hand om mig själv. Ladda batterierna ordentligt så att jag faktiskt kan ge 110% och äntligen börja leva ordentligt, för detta är bara tråkigt.

Ciao