I fredags hade jag bestämt att jag skulle söka jobb. Hade redan kvällen innan förberett för det. Men sen på fredagmorgon så jag väntade på att mamma och Sissi skulle bli färdiga hos veterinären.
När mamma hade skrivit några dagar tidigare så grät jag samma rädda gråt som när vi inte fick tag i Mark. Ni vet den där riktiga obehagliga känslan av att det är inte bara "något som inte stämmer" utan mer att "något är riktigt jävla fel".
Så på fredagen mådde jag så sjukt illa, blev bara värre när Sissi blev inlagd.
Varje gång veterinären hörde av sig så var det med dåliga nyheter. Att Sissis levervärde var dåligt visste vi sen tidigare.
Men listan fortsatte med njurarna, mjälten, kraftig anemi och förmodligen leukemi. Det ena efter det andra. Bokade min biljett direkt på fredagskvällen, dem flesta beskeden kom ju efter det och jag blev orolig. Men jag hade ändå en liten känsla av att om Sissi klarat av att gå runt med såhär mycket skit utan att knappt visa något mer än den sista veckan så skulle hon kunna hålla ut tills jag kom.
Bara när jag fick för mig att hon inte trodde att jag skulle komma, fick jag panik. Men Sissi visste såklart att jag skulle komma, bara inte när.
Vid 4.15 engelsk tid steg jag upp och tog tåget till flygplatsen. Jag brukar vara duktig och fokuserad när jag reser i vanliga fall.
Jag tillät mig inte att tänka på Sissi, fick inte känna något och har nog aldrig i hela mitt liv varit så koncentrerad på något.
Tog trapporna istället för rulltrapporna för att kön var alldeles för lång till dem, tog inte rullbanden/gåbanden(whatever you want to call it) på flygplatsen utan gick brevid(för att folk är så jävla tjocka och bara står helt still och blockerar upp)
Var tidigt till allt trots att jag bokat allt rätt tight. Även fast att jag som vanligt blev stoppad i säkerhetskontrollen, ända sen jag började resa med en bag(som en stor handväska) blir jag alltid stoppad på Gatwick. "Your bag has been selected on random" every single fucking time yeah that's really random. Så eftersom jag fick vänta ett bra tag på min väska så hjälpte jag personalen att ta bort platsbackarna man lägger sina saker i, för att folk är så själviska och inte ta bort sin egna. Hittade en dator där med som jag lämnade in.
Nästa gång ni flyger kan ni ju tänka på dem saker jag jag skrivit här om ni inte redan gör det så slipper ni att vara ett störande moment i någon annans vardag, taaaaack!
Vid 15.01 rullade tåget in på Kalmar station, mamma hämtade mig. Hon sa att vi måste åka direkt. Vi trodde vi räknade minuter, kanske sekunder så jag skippade ciggen. Vi hämtade pappa påvägen och åkte till Läckeby. Vi pratade med veterinären och hon sa att Sissi var väldigt trött och inte mådde bra. Hon sa att Sissi inte ville röra på sig. Och hade det inte varit för klumpen i halsen så hade jag skrikit "vart är hon, jag måste få se henne". Och efter vad som kändes som en halv evighet men som egentligen nog bara var några minuter så blev Sissi inburen. Jag hade tänkt mig en halvdöd hund men när hon fick syn på oss så började hon pipa sådär som hon alltid gjorde när hon blev satt i en situation hon inte tyckte om. Och veterinären sa att hon inte visat så mycket liv där.
Ett lättnadens skratt kom från mig när jag kände att jag kunde få mer än någon minut med min älskade vän.
Jag bad att få hem henne en stund för att kunna avgöra vilken väg vi skulle gå. Hon var rakad på båda sidor längst bak på ryggen med stygn på ena sidan och plåster på andra, från när dem tagit benmärg från henne. En kanyl på vänster framben med ett rosa bandage på och lite rakad på höger framben. Hon luktade inte Sissi, helt ärligt luktade hon väldigt äckligt, men hon var levande i mina armar.
Hon pep hela vägen hem till Lindsdal. Och väl i Lindsdal uträttade hon båda sina behov och jag kände kanske, kanske. Men sen gick hon bort och la sig, jag gick för att sätta mig bredvid men då reste hon på sig och gick. Hon kämpade sig upp för dem fyra trappstegen i trädgården och jag kände NEJ NEJ NEJ! Jag sa att vi låter henne vara. Se vad hon gör, för det hon gör visar för mig vilket beslut jag ska ta. Jag gick efter och hon vinglade sig fram och såg så förvirrad ut. Sa till henne att stanna, hon skakade lite så jag tog av mig min halsduk la den om henne och sa att "jag vet Sissi, jag vet" pratade med henne en liten stund och bar sen med henne in.
Hon fortsatte att gå undan och små stunder fick jag klappa prata och gosa. Hedda kom och slickade Sissis ögon sen gick hon iväg och ville inte vara i närheten av Sissi mer, så båda mina flickor visade att matte det är över nu.
När mamma och pappa åkte och köpte mat, plockade jag försiktigt upp henne i min famn. Kramade om henne, tackade henne för allt, sa att jag älskar henne mest av allt och bara grät. Hon tillät det.
Hela tiden kände jag hur hon var stark för oss, hon använde sin sista energi när hon var här.
Hon var tovig på magen efter att ha legat så mycket, hade hon inte varit så sjuk så hade hon inte fått göra något innan jag borstat ut dem. Aldrig har hon sett ut så och det gjorde ont.
Lite var jag dock tvungen att bråka med henne för att jag skulle klara detta.
Lite hår från svansen, bröstet och min favorit örat.
Min favoritplats i hela världen har alltid varit med mitt ansikte inburrat bakom Sissis öra.
När vi skulle åka tillbaka med Sissi så stog vi ute medans jag rökte, ville inte vara helt off i huvudet när ja ni vet.
Sissi kom och satte sig nedanför mig och jag klappade på henne och hon sträcke upp sitt huvud mot mig som hon brukade göra och jag gav henne en puss. Och jag kände fan vad jag älskar dig!
Påväg till Läckeby började hon skaka och hon pep lite. Hon var kall, jag värme hennes tassar i mina händer och ångrade att jag inte tagit med halsduken. Försökte värma henne så gott det gick. Vi fick vänta en stund för att bli insläppta. Och när vi fick komma in på rummet slutade Sissi pipa, jag la up henne på pläden, tog av mig min jacka och la den på henne. Hon såg så lugn ut hon visste och hon var tacksam för hon orkade inte mer. Jag sa till henne att det var okej, hon fick gå vidare. Jag sa jag kommer att sakna dig men jag kommer att klara mig. Och hon behövde inte vara rädd och om hon såg två stora svarta hundar med lite vitt och brunt så skulle hon inte titta bort. För då är det Senna och Alice och dem är jättesnälla och kommer ta hand om dig.
Veterinären kom och gav henne sprutorna. Jag höll hennes huvud i mina händer lugnt och fint. En stund efter att veterinären gått ut tog jag bort min jacka så jag kunde klappa henne ordentligt. Och det tog en stund men efter ett tag kände jag hur Sissi lämnade, hon var inte längre kvar i sin kropp- det händer och det känns så tydligt. Jag försökte att öppna ett fönster men det gick inte.
Det såg ut som Sissi sov, hon såg så fridfull ut och jag visste att jag hade gjort rätt för henne.
Och jag undrar vart styrkan kommer i från när man ska lämna sin bästa vän, när hon ligger där och du vet att aldrig, aldrig mer kommer jag att få röra vid henne igen, aldrig mer kommer mina ögon kunna titta på dig såhär igen och bara kunna gå. Visserligen tog det väldigt många gånger innan jag verkligen kunde gå.
Resten av söndagskvällen kände jag mig väldigt lugn, det kändes konstigt. Grät lite men inte mycket.
Det är dagarna nu efter som varit värre. Har ju inprincip aldrig tänkt tanken att Sissi en dag inte skulle finnas kvar, den tanken har varit alldeles för hemsk.
Men jag är tacksam för att jag hann fram i tid. Att jag fick några timmar med henne och för allt jag fått av Sissi och allt jag gett till henne. Sissi hade ett bra liv, trots att hon inte var världens friskaste hund så hade hon livskvalité. Hon var en lycklig hund, som älskade att få vara med.
Envis och gjorde inget hon inte ville. Trygg, hon visste att jag aldrig skulle tillåta att hon råkade illa ut.
Hon visste hur älskad hon var.
Hur önskad hon var på jorden. Och det gör mig som matte stolt och glad.
Sissi var en stark personlighet och min värld är så tyst nu utan henne. Hon lämnar ett stort tomrum, men jag är ändå tacksam över att få haft henne i mitt liv.
Och jag har alltid haft en känsla av att hon skulle bli 10år, att allt efter det var en bonus. Och som vanligt när det kom till Sissi hade jag rätt.
Och jag är även glad över att jag längtade så satan efter Sissi förra gången jag var hemma så hon fick ännu mer tid.
Skrivet för 6 veckor sen med en bild på Sissi, inte visste jag att jag skulle sitta här nu och sakna dig på ledsamt smärtsamt sätt. Då hade jag aldrig åkt.
Alltid älskad
Alltid saknad
När vi ses igen
Så är det för alltid
Min älskade lilla vän <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar