Jag hade tänkt att träna men fastnade i garaget, där "vi" än sålänge bara jag håller på att rensa. Men jag har ändå kommit rätt långt. Jag går in i mitt halv-maniska tillstånd, där jag helt ärligt hade kunnat stå där ute fortfarande.
Den där befriande känslan av att slänga saker som inte längre får plats i livet- som mina illaluktande "Min häst" tidningar, när skulle jag få för mig att läsa dem igen? Nej just det. Ta bort det gamla, ta bort handfängslet och äntligen kunna andas med armarna uppsträckta mot himlen- det är så det känns.
Mina föräldrar blir stundtals lite för sentimentala när jag frågar om jag får slänga våra gamla leksaker, deras gamla skidor eller trasiga verktyg. Men är man lite realistisk så man får själv välja om man vill vara lycklig eller ha massa saker, så är det bara.
Jämför Ghandi och alla svenne bananer med garaget fult med skräp, vem är lyckligast?
Saker tynger ner en trots att man inte alltid kan tro det. Det är därför jag är så trött på allt slit-och-släng köpa nytt, köpa, köpa.
Nej, köp och behandla sakerna med respekt och när det sen väl går sönder eller inte längre passar in i livet så släng eller sälj. Jag har inte haft mycket saker som gått sönder. Blir lika ledsen nu när någon tar ut mina cd-skivor och inte lägger tillbaka det i fodralet, som jag blev när mina kompisar lekte med mina Barbies "på fel sätt".
Jag hade dem finaste barbie-dockorna som fanns och jag älskade dem. Jag var inte en sån som klippte av håret helt på någon av mina Barbies. Jag kunde klippa dem axellångt. Jag tyckte att det kändes lite orimligt att alla i Barbie-världen hade långt hår- hur realistiskt var det egentligen? =P
Jag sparade min månadspeng och köpte alltid riktiga Barbies, inga fula maxi-dockor för under 100 lappen. Majoriteten av mina dockor kostade mellan 300-500kr, men ska det vara så ska det.
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar