USK:ans minnen ala mellangården

Skulle egentligen träffat en kompis idag men hennes dotter blev sjuk, stackars liten =(
Sen fick jag jobb idag så det var ju tur att jag inte hade kört upp långt upp på Öland för då hade jag inprincip fått vända direkt.

Säga vad man vill om undersköterske-jobbet visst kan det vara tungt, jobbigt och väldigt krävande. Men man får också ut så otroligt mycket själv, sålänge vi inte pratar lön hehe. Så mycket värme och kärlek när man kommer till jobbet(visst kan man få det motsatta ibland med) men jag är så glad att jag halkade in på det där bananskalet.

När jag växte upp hade jag farmor och mormor, men jag har inte direkt haft någon relation till dem. Ibland har jag saknat det, men jag har iaf minst ett fint minne från båda.
Farmor gick bort 2010 och mormor är nu dement. 
Det var efter jag börjat jobba i hemtjänsten som jag fick ett fint minne med min momor. Det fina minnet var något så simpelt som att läsa tidningen med henne. Nästan sådär fint som Britta och Anna från Mellangården(lite kul är det) i Bullerbyn läser för sin farfar. Med farmor var innan hon glömde bort vem jag var. Hon berättade om alla resor som hon och farfar hade gjort, det kändes bra att hon berättade bara för mig, trots att många var där. Men det var vår stund, den första och den sista men bara vår.

Jag hade innan jobbet inte direkt haft någon kontakt med äldre. Och hade skapat en slags fobi mot äldre, det botades efter en dag på jobbet.
Jag tycker så mycket om dem allihopa. Jag har fått så mycket kunskap, tankar och livs-inspiration av dem, det kan jag aldrig tacka dem nog för. Jag förstår att många fastnar i yrket, men det tar på kroppen det märks. Och att se livet ha sin naturliga gång- gång på gång är inte kul. Fast man har ändå gjort sitt bästa för att ge dem den bästa tänkbara sista tiden i livet, det är det man får bära med sig- annars går det inte.


Idag fick jag hem mitt solkort jag tänkte att ska jag vara brun i sommar så måste jag nog arbeta lite på det och tjuvstarta lite. Tycker inte om att vara såhär blek, men jag tackar gudarna för att jag inte är lika blek som jag var i London. Det är konstiga vad riktig mat kan göra =P haha

Jag skrev ju i början av året om att detta ska vara året jag hoppar. Inte framför ett tåg eller så utan för livet, för kvalitet- för det jag vill ha. Det är slut på att neka mig själv det jag verkligen vill ha. Inte på det sätt att jag kan gå och köpa massa smycken, kläder och annan skit. Men nu har jag mitt träningskort, solkort, ska fixa med visdomständerna och ryggen. Det känns bra, jag är på G nu, eller som jag brukar översätta det med I'm on the G-spot fast det blir väldigt fel, men jag kan liksom inte låta bli.
Det är nu mindre än en vecka kvar tills jag ska röntga ryggen, ska bli skönt att få det gjort =)
Och veckan efter åker första visdomstanden =D
Kommer väl kanske inte vara så kul där och då, men i det långa loppet.

Detta kan nog bli ett riktigt bra år trots allt. Men jag saknar Vince så otroligt mycket och det blev inte lättare av att han var så där otroligt gullig ikväll. Tänk att din partner säger helt rätt saker eller gör något jättefint och du inte får visa din uppskattning med annat än ord, ingen puss ingen kram- bara ord. Visst är det självvalt men hur genomtänkt var det liksom? =P haha

Näääe är klockajävlen nästan ett nu igen? Hur lyckas jag? Jag som går och lägger mig så tidigt?

Blame it on the boogie, blame it on the blog! =D

Godnatt kissekatter!