Ett extremt händelserikt år.
Jag började året med att flytta hem från London. Totalkraschade någon månad innan jag tog tag i livet igen.
Började jobba i bemanningen(hemtjänsten), träffade mina fina gamlingar och även en del nya. Fick användning av min utbildning. Och kände en stolthet i det arbetet jag gjorde. När jag klarade svåra situationer. Där jag egentligen var så stressad, nästan gråtfärdig och kände att jag inte kan någonting. Men la det åt sidan och faktiskt gjorde ett riktigt bra jobb som jag fick beröm för av dem jag jobbade med.
Jag började äta bättre. Hela kroppen var i obalans efter London. Bara på kostomläggning gick jag ner mer än 10kg och fick mersmak.
Så när jag fick träning på recept blev jag jätteglad. Just det, hade nästan glömt. För jag la min extrema läkarskräck åt sidan och gick och kollade upp varför jag hade så ont i mina ben och i svanken. Läkaren hade ingen aning men sa testa att träna. Som hjälpte en del, men det som hjälpte mest var ett par riktiga skor som jag fick av pappa.
Jag började träna på Malkars(älskar Malkars!)
Jag fick hjälp av Maja med olika övningar och gjorde av det min egna rutin.
Jag tränade flera gånger i veckan. Mådde bättre och kände mig starkare.
Jag gick även äntligen till tandläkare för att dra ut mina visdomständer. Det var lång väntetid. Och valde dels därför att slopa min plan att åka till Norge.
Jag växte och kände mig starkare än någonsin. Och blev ödmjukare mot mig själv. Och valde att stå upp mer för mig själv. Vilket också ledde till slutet av tre kompisrealtioner. Det var jobbigt och hårt. Men i slutändan nog det bästa. Ringde upp den som stog mig närmst när jag var i Sverige nu senast. Eftersom hon kommit fram till min kompis på krogen och bett min kompis att prata med mig. Tror helt ärligt att jag hoppades på en ursäkt när jag ringde upp, men hon svarade inte. Jag har tydligen blivit konstig, hehe. Jag ser det som utveckling. Och jag tycker om mig själv och för mig är det det som är viktigast.
Sommaren kom och jag hade då gått ner runt 20kg. Armarna slutade vara runda och började få bucklor :'D haha. (Ja dem finns kvar bara inte riktigt lika stora).
Jag hade solat solarium under våren och började få färg. Det kan låta som en liten grej men det var ett gigantisk steg för mig. Jag hade velat sola solarium i ca 5år men ville inte att folk skulle få fel uppfattning av mig. Att jag inte visste "min plats". Visade sig att ingen brydde sig om jag solade solarie eller inte. Och "min plats" hade ingen mindre än jag själv gett mig. Min plats för mig själv nu- titta uppåt, långt där uppe ;)
Friheten med att känna inte känna att jag inte får vara för bra- det är så galet skönt!
Vince kom över till Sverige. Jag jobbade. Började att cykla till jobbet ibland(ca 3mil fram och tillbaka)
Jag mådde bra förutom magen. Började få ont under våren och under sommaren blev det mkt värre. En kväll när Vince och jag lyssnade på musik på torget fick jag så ont att jag trodde att jag skulle svimma. Vi åkte till sjukhuset och jag fick komma in nästan direkt. Fick något bedövningsgrej att dricka, dem tog lite tester. Sa att dem trodde att det var magsår. Fick medicin i två veckor. Det hjälpte inte så mkt. Bytte vårdcentral och fick en doktor som jag kände hade tid och lyssnade på mig. Hon trodde magkatarr och jag fick mer medicin. Vad jag hade vet jag inte men ont gjorde det. Det är bättre nu men inte helt bra. Fast nu vet jag mer vad som triggar vilket gör det lättare. Och jag äter ingen medicin.
Nu när jag valde hur jag ville vara och se ut bestämde jag mig för att förstora läpparna, blev två gånger under året. Kommer att göra det igen. Och med insikten av att folk kan vara äkta, ha fötterna på jorden och samtidigt bry sig om hur man ser ut. Så behöver man inte dömma.
Vince och jag åkte till Tjeckien, intressant men galet tråkigt. Det var även när vi var där som Alex ringde och undrade om vi hört något från Mark. Jag grät för jag på något sätt redan förstog. Dagen efter fick vi bekräftat att Mark hade gått bort.
Vi körde tillbaka till London. Och även om jag bara åkt bil genom Frankrike så har jag iaf varit där.
När vi väl var tillbaka i London så ville Alexs(Mark son) ha saker från lägenheten så Vince och Andy(kompis till Mark) bestämde sig för att gå in. Jag visste inte vad jag ville förrän vi var utanför. Jag visste att det kunde vara en jävligt dum idé att gå in i min kompis lägenhet, där han legat död i två veckor och ingen städat. Men i mitt huvud fanns så mkt hemska bilder att jag behövde se om det var så. Och jag behövde få säga hejdå- jag hade ju längtat tillbaka till hans soffa, min Londontrygghet. Med någon salva under näsan för att slippa lukten så gick jag in. Dem hade inte glömt kvar några av hans inälvor och trots biljoner flugor och Marks hårtussar ingeggade på golvet så var verkligheten mkt bättre och jag fick säga hejdå.
Jag fick jobb lätt och kände hoppet återkomma. Då dog mormor, kändes som en käftsmäll- tvådödsbesked på ca två veckor. Men hey, jag överlevde ju det med.
Jag började jobba och det var väl nog sagt om det haha. Fan vad tråkigt. Tar dock hand om en fantastisk människa som gör allt lättare.
Och slutligen åkte till Skottland. Och det var ju kul, haha. Kul man har distans så man kan skratta och slippa gråta. Dags att packa, för imorgon lämnar vi, äntligen!
Dem längsta nio dagarna i mitt liv är slut. På plats i London så ska jag fixa boende. För nu har bankkontot fyllts på och tålamodet tagit slut, haha. Ska bli skönt.
Tror att det var allt. Tur att jag är slö på att skriva. Har inte vågar mig i närheten av "svärmor" sen hon skrev att Vince och jag förlovade oss igår. Haha det är liksom inte sant. Hon fick det om bakfoten och folk har skrivit grattis och om bröllop och skit. Än är det inte dags.
2014 blir nog ett bra, lugnt och eventuellt lite tråkigare år. Det känns så.
Men Gott Nytt År på er alla därute! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar